Ett år av vila och avkoppling – Ottessa Moshfegh

Deprimerande, tom och tråkig!

För ett par år sedan tipsade bokpanelen på Nyhetsmorgon om Böcker som får dig att skratta högt. Jenny Lindh tipsade då om Ottessa Moshfegs roman Ett år av vila och avkoppling. Jag skrev upp titeln och sedan dess har det varit en bok jag har tänkt att jag måste läsa. I sommar kände jag för att ge den en chans. Jag behövde en rolig bok efter alla snyfthistorier som jag har läst på senare tid! Det jag kan säga nu efter att ha läst den är att Jenny Lindh lurade mig rejält!

Ett år av vila och avkoppling: Handlingen i korta drag

I Ett år av vila och avkoppling är vår berättare en tjej som har allt. Hon har utseendet (ung, smal och snygg), utbildningen (Columbia University), pengarna (från ett stort arv), ett arbete (konstgalleri), vänner (Reva och Trevor) och en lägenhet på Manhattan. Men det räcker inte. Inom henne gapar en tomhet, runt omkring henne skaver tristessen och hon är trött på hela skiten. Trött på att arbeta, trött på att vara alla till lags, trött på kroppshetsen, trött på att ständigt tvingas utnyttja dygnets timmar till max och trött på den speedade samtiden. När hon får sparken från sitt jobb för sina timslånga tupplurar på jobbet, bestämmer hon sig för att göra det som hon gör bäst. Sova. Året är 2000, den moderna världen står på sin topp och vår huvudkaraktär har bestämt sig för att sova bort ett helt år.

Under den, ett år långa, kemiska dvalan fortsätter livet. Folk kommer och går. Reva. Trevor. Lögner samlas på hög. En TV går sönder. Whoopie Goldberg. Droger och okända substanser. Fester som spårar ur. Ingenting och allting. Ångest. Minnesförlust. Lättlurade psykiatriker. Vakuum. Vad är sant och vad är en dröm?

Ett år av vila och avkoppling: Min läsupplevelse

Okej, när jag slår igen boken ekar en enda fråga i mitt huvud: Vad fan var det jag just läste? Det här blir för knäppt för min smak då det inte finns någonting som jag kan ta på och hålla kvar mig i. Allting är frånstötande eller bara stötande. Störande. Karaktärerna, eller framförallt karaktären är så osympatisk och vidrig att jag blir vidrig när jag läser om henne. Jag känner sådant avstånd och sådan avsky till henne att jag inte bryr mig om vad som sker med henne och det gillar jag inte. Jag gillar nämligen inte när jag inte känner empati, sympati, eller någonting för karaktärerna. En annan sak som stör mig är den icke-existerande handlingen. Det finns så lite substans i boken att jag nu inser att min recension saknar sådan också.

Men mest stör jag mig på att folk pratar om den som en rolig eller ännu värre, viktig bok. På riktigt? Har vi läst samma bok? Vad har jag missat? Och då kommer någon att påstå att jag inte har förstått den. Jo, tro mig jag förstår allt. Jag förstår att det är en bok som handlar om depression och hur depressionen kan komma att ta fram det värsta hos oss. Dessutom förstår jag att Moshfegh, mitt i detta mörka elände, försöker göra sin huvudkaraktär lite rolig men det blir för mig bara drygt. Jag blir deprimerad av den här boken. Jag vill sova bort mitt liv på grund av den.

Slutsats

Jag hatar sällan böcker, men det här är en bok som jag villigt kan säga att jag hatade. Den tillförde ingenting till mitt liv eller min person. Jag har inte lärt mig någonting av den och jag känner mig varken någon erfarenhet eller vän rikare. Jag känner bara att jag har kastat bort några timmar, som kändes som år, av mitt liv på den. Därför avslutar jag detta med att säga: Läs den inte! Speciellt inte när det finns så många andra böcker att välja mellan!

1 svar på ”Ett år av vila och avkoppling – Ottessa Moshfegh”

Lämna en kommentar

4 × ett =