Intim, stundats poetisk men ojämn!
Mitt tredje val av de nominerade böckerna i kategorin Årets Svenska Fackbok blev Den barmhärtige mördaren av Patrik Svensson. Det är en bok som jag inte hade hört talas om innan jag blev August-ambassadör, men efter att ha hört mycket gott om författaren och hans Ålevangeliet hade jag skyhöga förväntningar på denna.
Den barmhärtige mördaren: Handlingen i korta drag
”Strax efter klockan sju på morgonen den 26 februari 1942 sprang en ung kvinna på en snötäckt grusväg vid Rosenhälls gård. Hon hade sömnrufsigt hår och bara ett tunt nattlinne på kroppen. Ingen tröja eller kappa, inga skor på fötterna.”
Så inleds Den barmhärtige mördaren av Patrik Svensson. Krigsvintern 1942 är en av de kallaste vintrarna i Sverige. På gården i Rosenhäll i Skåne bor drängen Elof Nilsson, hans fru Matilda och deras stora barnaskara. De är statare och har rotat sig efter ett kringflackande liv präglat av umbäranden. De försöker klara sig från en dag till nästa. Men det är inte bara kylan som påverkar dem denna vinter. Något större har tagit boning i den annars så blide och omtyckte Elof. En oro, ett förtätat moln i bröstet som driver honom till den ohyggliga gärningen på morgonen 26. februari.
Långt senare nås Patrik Svensson av denna berättelse. Han bestämmer sig för att ta reda på vad som egentligen döljer sig bakom historien om Elof. Det resulterar i en skildring av en grupp människor som alltför väl visste sin plats och förstod att den var förutbestämd och evig.
Den barmhärtige mördaren: Min läsupplevelse
Jag älskar hur boken börjar som en iskall scen och sedan vecklar ut ett helt liv. Svenssons research imponerar. Det är en fackbok, men han berättar som en författare som vill att vi ska känna människorna han skriver om. Det finns en varsamhet i tonen som tilltalar mig.
Jag tycker om när en författare tar ansvar för historien och det tycker jag att Patrik Svensson gör. Han gräver i arkiv, i samhällsstrukturer, familjehemligheter och i arbetarlivets villkor på ett sätt som gör att mordet inte känns som en isolerad sensation, utan som en spricka i ett helt system. Den bakgrunden gör berättelsen större än brottet. Det visar hur människor formades av de villkor de sällan kunde styra över. Svensson försöker själv förstå, inte förklara bort, vad det var som drev Elof till den ohyggliga gärningen.
I försöken att fylla luckor ter sig gestaltningen av vem Elof var ibland som spekulation och det irriterar mig. Men jag förstår att det är svårt att få fram hela bilden. Framför allt eftersom de döda inte kan tala. Och det är kanske ännu en kritik jag har. Vem får tala för de döda? Speciellt provocerande blir det i relation till titeln. Vi har ett behov att förklara våld. I detta fall som barmhärtighet. Men det skaver. För vet vi om Matilda tyckte att det var barmhärtigt? Förstod barnen att deras far inte tog livet från dem, utan att han gav dem frihet?! Även om jag fattar tycke för Elof, har jag svårt för hur det hela ter sig. Att han får leva vidare när de andra inte får det. Kanske hade det kunnat vara hans straff, men eftersom han inte kände någon ånger blir det hela ett problem för mig.
Slutsats
Den barmhärtige mördaren är en bok som jag känner mig ambivalent mot. Jag älskar språkets närvaro och intimitet, researchens bredd och författarens förmåga att göra en historisk episod till något nära och mänskligt. Men jag undrar lite varför den är skriven. Och för vem? Förstår jag då att den är nominerad till Augustpriset? Ja! Men min vinnare är den tyvärr inte.