Rörig, snårig men stundtals rörande!
Mitt fjärde val av de nominerade böckerna i kategorin Årets Svenska Fackbok blev Tvätten av Lena Sohl. När jag plockade upp boken tänkte jag att den skulle påminna om Nina Van Den Brinks bok Jag har torkat nog många golv eller kanske Maja Larssons Kläda blodig skjorta. Och ja, mycket riktigt finns här samma känsla.
Tvätten: Handlingen i korta drag
Tvätten handlar om ett industriellt tvätteri i Rimbo, Norrtälje. Genom verksamheten berättas en större historia om klass, kön, invandring, arbete och samhällsförändring.
Sohl tecknar porträtt av kvinnor som arbetade, arbetar och ska arbeta på tvätteriet, inklusive sin mormor vars kropp gick sönder av det tunga arbetet på tvätteriet. ”Förslitningsskador efter monotona rörelser. Ryggont. Smärta i handleder, händer och knän. Värk i skuldror, axlar och nacke” (Sohl, 2025;145).
Men historien om tvätteriet blir också en historia om hur den svenska arbetsmarknaden och välfärdsrollen har förändrats med privatiseringar, upphandlingar och osäkerhet. Sohl undersöker relationen mellan arbete och trygghet å ena sidan, och drömmar å andra sidan. Vi möter kvinnor som brukade drömma stort, men som nu drömmer mindre eller har slutat drömma helt och hållet.
Tvätten: Min läsupplevelse
Precis som jag skrev inledningsvis tänkte jag att Tvätten skulle påminna om Nina Van Den Brinks eller Maja Larssons bok. Och ja, mycket riktigt finns här samma känsla. Dessutom använder Sohl Maja Ekelöf som Van Der Brinks bok handlar om som referens i denna bok. Och precis det jag gillade i tidigare nämnda böcker, gillade jag här; bokens hjärta. När Sohl stannar upp vid enskilda kvinnor; deras små vanor, trötta händer och ryggar, drömmar om annat – då blir det starkt och mänskligt. Jag tycker mycket om hur Sohl ger plats åt kropparna som sliter. Kvinnoporträtten blir som rörande noveller mitt i sakprosan. Sohl blandar intervjuer, personliga anekdoter och analys på ett sätt som stundtals blir mycket rörande. När hon låter kvinnorösterna ta plats är boken som bäst; varm, konkret och mänsklig.
Samtidigt är det just detta som gör boken rörig och snårig. Det är genomgående ett problem för mig. Strukturen hoppar mellan personporträtt, personliga anekdoter, historiska sidospår och teoretiska analyser utan tydlig vägvisare. Det gör att jag gång på gång tappar bort mig och förlorar läsrytmen. Jag måste läsa om och känner mig stressad av att jag inte tycks komma framåt. Och stundtals tänker jag att jag hellre vill ta och tvätta något än att läsa vidare.
Men jag läser vidare. Och jag kommer i mål.
Så, förstår jag varför den är nominerad till Augustpriset? Jo, men det tror jag. Stundtals känns den levande med alla kvinnoporträtt och tematiskt känns boken angelägen. Arbetarkvinnornas erfarenheter förtjänar det utrymme Sohl ger dem. Så ja, jag förstår nomineringen men min vinnare är det inte.
Slutsats
Tvätten är en bok med många styrkor; särskilt i porträttens närvaro och i analysens ambition. Men för mig är formen rörig och onödigt snårig. Jag är ändå glad att jag har läst den!