Engagerande, spännande men något hoppig!
Mitt andra val av de nominerade böckerna i kategorin Årets Svenska Fackbok blev Vitön av Bea Uusma. Innan jag blev August-ambassadör hade jag sett Bea Uusmas bok Vitön skymta förbi i flödet, så det var egentligen den enda boken jag kände igen av de nominerade i kategorin. Men vad betydde det för min läsupplevelse? Egentligen ingenting. Jag gick in i boken i total blindhet. Jag visste inte vad jag hade att vänta mig. Men redan efter några sidor insåg jag att jag har ett spännande äventyr framför mig.
Vitön: Handlingen i korta drag
Vitön är den fristående fortsättningen på Expeditionen, som jag för övrig inte har läst. Uusma återvänder här till samma historiska händelse; Andrées expedition till Nordpolen 1897. Men här går hon djupare. Hon använder ny teknik, egna expeditioner och arkeologiska analyser för att försöka förstå vad som egentligen hände på Vitön.
Boken rymmer en populärvetenskaplig berättelse, personligt engagemang och ett slags porträtt av Uusmas egna drivkrafter; hur ett intresse blev ett livsprojekt.
Vitön: Min läsupplevelse
Det som jag uppskattar med Vitön är Uusmas kompromisslösa nyfikenhet. Jag uppskattar ärligheten i hennes engagemang. Hon tvekar inte att visa sin egen besatthet; hur ett livsprojekt förgrenar sig och hur en fråga kan bli en drivkraft som formar val och prioriteringar. Hennes besatthet började när hon från en fest stal hem boken Med Örnen mot Polen och medan jag läser om denna besatthet blir jag besatt. Jag läser mer om expedition där allting gick fel. Jag läser Uusmas framsteg och bakslag med andan i halsen. Och jag vill veta vad som hände med Strindberg, Andrée och Fraenkel. Tillsammans med Uusma blir jag en detektiv och delaktig i själva sökandet. Jag växlar mellan att vara detektiv och att tänka som en arkeolog. Och jag vill ingenting annat än att läsa vidare.
Men, hur mycket jag än uppskattar denna besatthet, kan jag också känna att det blir en nackdel i boken. Bokens uppbyggnad är något hoppig och följer mer Uusmas lösrykta tankar än en röd tråd som hjälper läsaren att se helheten. Jag tänker mig mer detta som Uusmas personliga dagbok där hon skriver det som faller henne in i den ordning det faller henne in. Men som läsare av en fackbok vill jag ha logisk uppbyggnad som hjälper mig att gå från detalj till helhet. Som hjälper mig att ta ett steg tillbaka och se hela bilden.
Trots invändningen sitter jag här med en stark beundran för det arbete Uusma gör. Vitön är en bok som känns viktig. Nej, den löser inte mysteriet på ett komfortabelt sätt, men den fördjupar vår förståelse av varför vi som människor måste nysta i ofullständiga historier. Jag beundrar Uusmas envishet, noggrannhet och den personliga röst som tillåts glida in i kalla, vetenskapliga studier.
Slutsats
Vitön är en bok för alla som drömt om att bli arkeologer. Det är en bok för den som älskar när vetenskap möter personlig besatthet, och som gillar när böcker både är laboratoriegrå och innerligt mänskliga. Jag visste inte vad jag hade att vänta mig när jag började läsa den, men jag avslutade läsningen med en ny besatthet; Bea Uusma!
Så förstår jag varför den är nominerad till Augustpriset? Ja, alla gånger, och jag hoppas att den vinner, men tror att det blir svårt eftersom Expeditionen vann när den var nominerad. Men hoppas kan man ändå…