Irriterande, pretentiös och helt onödig!
Ni minns kanske att jag gillade Den Perfekta Pojkvännen av Alexis Hall. Jag tyckte att det en charmig, kvick, väldigt brittisk romantisk komedi som lockade fram skratt. Halls hade skrivit en bok som lämnade en god eftersmak och gav en jäkla mersmak.Så när uppföljaren Den perfekta maken kom ut, ville jag självklart läsa den – och tack vare Bokförlaget Forum kunde jag det.
Den perfekta maken: Handlingen i korta drag
I Den perfekta maken återvänder vi till London och vårt favoritpar; Luc O’Donnell och Oliver Blackwood.Det har gått två år sedan de möttes och låtsades vara ett par. Två år sedan de blev kära på riktigt. Två år sedan de också sårade varandra. Men tillslut fann de ett sätt att få kärleken att fungera – tillsammans och det är det vi återvänder till i den andra boken.
När vi återser dem är de ett stabilt par. Men när alla runt omkring dem gifter sig, börjar Luc känna en stor press att haka på trenden och fria till Oliver. För visst är det så man gör när man är kär? Men det krävs visst fyra bröllop, en begravning och en, inte helt uppskattad, regnbågsfärgad ballongbåge för att få den skandalomsusade rockstjärnesonen och hans tillknäppte, korrekte pojkvän att säga ”ja”.
Den perfekta maken: Min läsupplevelse
Jag njöt verkligen av det mesta i Den perfekta Pojkvännen – humorn, de charmiga men något dryga huvudkaraktärerna, de levande miljöerna och den varma romantiken mellan Luc och Oliver. Därför såg jag verkligen framemot att återvända till London och umgås med dem igen. MEN Den perfekta maken gjorde mig så besviken. Kanske hade det varit bättre om den här romanen aldrig hade sett dagens ljus…
Låt oss ta det från början. Boken är uppdelad i fem delar, vilket speglar min läsupplevelse av den… Fem separata berättelser med äktenskap och bröllop som löst sammanhållande tema. Huvudperson i samtliga delar är Luc, eller hans ego. Allting handlar om Luc och vad han känner.
Till och med avsnittet som handlar om en stor sorg i Olivers liv, vänder Luc till att handla om honom. Budskapet i den delen blir att Oliver borde sluta sörja och istället försäkra Luc om att de ska leva tillsammans. Allvarligt talat – hur jäkla självupptagen kan man vara?! Och det är precis vad Luc är genom hela romanen; omogen, självcentrerad, irriterande, övermoraliserande, självisk, osäker och, ärligt talat, odräglig.
Så, ja, jag ångrar uppriktigt att jag läste den här boken. Det fanns många stunder då jag var ett andetag från att DNF:A den, men hoppet är det sista som överger människan och in i det sista hoppas jag att den ska bli bättre. Tyvärr levererade den inte. Karaktärerna som i första boken var en styrka, tappar här helt sin magi. Luc är outhärdlig och Oliver, som knappt får något utrymme i denna bok, blir bara en blek kopia av sitt forna jag.
Slutsats
Om du har läst Den perfekta pojkvännen och gillat den, ska du vara nöjd och stanna där. Förstör inte din uppfattning om varken Luc och Oliver eller Alexis Halls som författare genom att läsa Den perfekta maken.