Gileads döttrar – Margaret Atwood

Säker, käck och behagande!

För tre år sedan läste jag Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood och jag älskade den. Jag hade sett serien innan men boken tog mig ändå med storm. Jag förälskade mig i Offred som karaktär, men mest förälskade jag mig i det poetiska språket och den intima stilen. Trots att jag hade sett serien var boken för mig som att gå på skattjakt. Jag blev överraskad av de enorma känslorna och grymheterna som gömde sig i boken. Men mest överraskades jag av obehaget som kröp sig inpå mig, klaustrofobiskt. Romanens kraft låg verkligen i dess intima porträtt av maktlöshet. År 1985 när Atwood skrev den här romanen, skildrade hon en avlägsen framtid; men för tre år sedan när jag läste den, kändes det som jag befann mig mitt i Gilead.

När jag hörde att Atwood skulle släppa uppföljaren Gileads döttrar, 34 år efter föregångaren, var jag skeptisk. Varför är det nödvändigt undrade jag, men samtidigt var jag otroligt nyfiken på den. Nu har jag läst den och ska försöka ge er mina tankar om den…

Gileads döttrar: Handlingen i korta drag

I slutscenen av Tjänarinnans berättelse stiger Offred in i en skåpbil med orden ”Och så stiger jag upp, in i mörkret därinne, eller också ljuset” (Atwood, Tjänarinnans berättelse, 2017;345). Vart hon förs är det ingen som vet. I Gileads döttrar får vi på ett ungefär veta vad som hände efter att Offred klev in i skåpbilen. När historien tar fart har det passerat femton år sedan handlingen i Tjänarinnans berättelse utspelade sig och mycket har förändrats. Gilead står inte längre på toppen av sin storhetstid, utan är på väg mot sitt fall. Trött, orkeslöst och glanslöst. Det spricker inifrån och attackeras utifrån av motståndsrörelsen Mayday.

Gilead är ett patriarkalt samhälle som är skapat för männens böjelser. Mannen är överhuvudet, eller anföraren medan kvinnan är den kuvade, nedtryckta. I Gilead har kvinnorna olika roller att spela i form av Hustrur, Tanter, Martor, Tjänarinnor och nu också Pärlflickor. I den här romanen får vi följa tre kvinnor som genom vittnesmål berättar om sina liv i den kristna fundamentalistiska staten Gilead.

En av kvinnorna som vi får följa är den ökända Tant Lydia. Hon ansvarar för de lagar som reglerar kvinnorna och är en viktig del i maskineriet som kränker kvinnorna. Här kommer vi närmare henne och får veta mer om henne. Förutom Tant Lydia får vi också följa två unga kvinnor. Den ena är Agnes, som är uppvuxen i Gilead och väntar på att bli barnbrud och den andra är Daisy. Daisy lever i Kanada och får kunskap om Gileads förtryck genom medierna och skolan. Vid första anblick står de tre kvinnorna var för sig utan någon koppling till varandra. Men ju längre in i historien vi kommer desto mer sammanflätade blir deras liv och de har en gemensam nämnare.

Gileads döttrar: Min läsupplevelse

Boken var, enligt mig, överlag bra, men den var inte lika bra som första boken och någonting med den skavde. Jag upplevde Gileads döttrar väldigt annorlunda i jämförelse med Tjänarinnans berättelse och tyckte nästan att det kändes som att den var skriven av en annan författare. En författare som gör sig bra som Margaret Atwood men ändå inte är hon. 

Till skillnad frånTjänarinnans berättelse är Gileads döttrar inte lika poetiskt skriven. Språket i den här romanen är fortfarande vackert, stilen är säker, men utförandet känns något avslaget, likt porträtteringen av Gilead. Det som var nerven i Tjänarinnans berättelse blir här bara ett lätt kittlande. Jag ville ha den Atwoodska avgrunden. Den som känns långt in i magen och som skaver av obehag, men den uteblev. 

En annan sak som inte stämde med dess föregångare var att den här romanen är mer hoppfull och optimistisk, men samtidigt också mindre realistisk. Atwood är här för angelägen om att behaga oss och allt blir lite väl tillrättalagt. Varför skulle den starka staten bara falla sönder? Svaret är för att den goda sidan alltid segrar till slut?! Fint men lite naivt. Dock vet jag inte vilket annat avslut jag hade räknat med, kanske skulle Atwood inte skrivit en uppföljare alls?!

Anledningen till att jag faktisk läser vidare är Tant Lydia. Agnes och Daisys vittnesmål är intressanta, men ingenting som de berättar leder till någon revolution. Det kunde lika väl ha berättats av romanens starkaste karaktär, mogna och ambivalenta Tant Lydia. Det är hon som är den övertygande rösten och hennes vittnesmål är de mest fängslande och häpnadsväckande. Det hon avslöjar är vidrigt samtidigt som det kan röja eliten i Gilead. Ordens makt ändå. Vem hade trott att jag skulle komma att hylla den kvinna som jag har avskytt i serien.

Slutsats

Gileads döttrar är en roman som lyfter fram många av våra samhällsproblem. Förutom kvinnofrågorna lyfter Atwood här upp bristen på empati och solidaritet. Det är en mörk värld som skildras men med en ljus utgång. Jag tror dock att den som älskade Tjänarinnans berättelse kommer att tycka mindre om den här och vice versa, då de inte vänder sig till samma publik. Den ena oroar och den andra behagar.

Lämna en kommentar

ett + arton =