Kuslig, oroande och rysligt bra!
Vad skulle jag ta mig till utan Modernista ? Hur många av mina femmor kommer inte från deras utgivning? Jag är så tacksam att jag fick läsa och recensera Freida McFaddens omtalade serie Hembiträdet (Hembiträdet, Hembiträdets hemlighet och Hembiträdet ser dig). Men böckerna i serien hittade jag en ny favoritförfattare…
Handlingen i korta drag
Hembiträdet
Hembiträdet kretsar kring Millie, en kvinna i desperat behov av en nystart efter att ha avtjänat ett tioårigt fängelsestraff. Hon bor i sin bil när hon får jobb som hembiträde hos den förmögna familjen Winchester: mamma Nina, pappa Andrew och nioåriga dottern Cecelia. Bostad ingår – ett minimalt vindsrum i familjens jättevilla.
Millie flyttar in i familjen Winchesters lyxiga hem och satsar allt på att sköta jobbet perfekt, men snart upptäcker hon oroande detaljer om sina arbetsgivare, särskilt Nina Winchester, den gåtfulla hustrun, som uppvisar oberäkneligt beteende och gör Millies jobb allt svårare.
Varför beter sig Nina så bisarrt? Och varför går det bara att låsa vindsrummet från utsidan? När Millie faller för frestelsen att försöka ta reda på vad som egentligen pågår i huset tar allt en chockerande vändning. Det visar sig att familjen Winchester spelar ett farligt spel – men de vet inte vad Millie är kapabel till…
Hembiträdets hemlighet
I andra boken, Hembiträdets hemlighet, fortsätter vi följa Millie fyra år efter händelserna i första boken. Hon försöker gå vidare efter det som har hänt. Hon vill leva ett normalt liv, arbeta, hålla sig osynlig och inte väcka misstankar. Men det förflutna är aldrig längre än ett steg ifrån. Och det är svårt att hitta en arbetsgivare som inte ställer för många frågor om hennes tidigare anställning.
När Millie, mirakulöst, får en ny anställning hos familjen Garrick hamnar hon åter i en miljö där maktbalansen är skev. Hon ska sköta om deras lyxiga takvåning, laga exklusiva middagar och hålla rent. Allt verkar perfekt, till Millie inser att någonting inte står rätt till.
Millie har aldrig sett en skymt av mrs Garrick, men från det låsta gästrummet hörs dämpat gråt. När Millie till slut öppnar dörren till gästrummet förändras allt. Hur ska hon kunna skydda mrs Garrick utan att röja sina egna hemligheter? Och hur långt är Millie beredd att gå för att Douglas Garrick ska få betala för det han har gjort?
Hembiträdet ser dig
I tredje delen, Hembiträdet ser dig, har Millies liv tagit en ny riktning. Hon är gift med Enzo, de har två barn och har flyttat till Long Island. Där hoppas de kunna ge sina barn en trygg uppväxt. Efter alla års slit som hembiträde känns tillvaron äntligen behaglig och harmonisk, och Millie kan lämna sitt mörka förflutna bakom sig.
Men friden blir inte långvarig. Grannarna är allt annat än normala. Snart börjar Millie känna sig iakttagen och bevakad. Som om någon lurar i skuggorna. Flytten till den, på ytan, så lugna förortsgatan framstår alltmer som ett misstag.
Min läsupplevelse
Hembiträdet
Innan jag började läsa Hembiträdet, hade jag dragit ut på läsningen av den. Jag ville läsa den samtidigt som jag var rädd för att bli besviken eftersom det är en väldigt hypad bok. Men efter att ha läst diverse olika thrillers, kände jag att det fick bära eller brista. Jag var redo… trodde jag.
Det som mötte mig när jag öppnade boken var ingenting jag hade förväntat mig. Inte ens i närheten. Men så fort jag öppnade boken visste jag att jag var förlorad. Ett dygn senare var boken utläst och jag har sedan dess inte varit mig lik. Jag försöker dra mig till minnes när jag senast läste en så obehaglig, skruvad och överraskande bok, men jag kan inte komma ihåg. Har jag någonsin tidigare gjort det?
Visst finns här inslag som påminner om Colleen Hoovers skruvade thriller Verity, men jag skulle kunna sträcka mig så långt och säga att Verity är snäll i jämförelse med Hembiträdet.
Under det dygn jag läste boken mådde jag psykiskt dåligt. Jag vet inte hur många gånger jag svärande slog igen boken eftersom jag inte kunde läsa mer, för att bara någon minut senare plocka upp den igen eftersom jag var tvungen att veta vad som skulle ske härnäst.
Berättelsen är därför på många sätt mästerlig. McFadden slänger in oväntade vändningar lite varstans och suddar ut gränserna mellan sanning och lögn. Gränsen mellan vad som är verkligt och vad som är inbillat suddas ut, och håller mig på tårna fram till den chockerande klimaxen i slutet. Jag hade gåshud när jag läste den och jag har gåshud nu när jag skriver om den. Det här är bra. Kusligt bra!
Hembiträdets hemlighet
Jag trodde att McFadden skulle mjölka framgången med Hembiträdets hemlighet. Att den första boken var svår att toppa. Men jag hade fel.
Istället för att upprepa sig lyckas McFadden fördjupa både Millie som karaktär och den psykologiska spänningen. Hotet är mer lågmält, och kanske också just därför ännu obehagligare. Här handlar det inte längre bara om vad som händer bakom stängda dörrar, utan om vad man bär med sig, även när man försöker börja om. Här får vi se en annan sida av Millie. Och den är inte vacker. Millie är inte längre lika desperat, men hon är formad av sitt förflutna. Hon ser sådant andra väljer att blunda för och hon kan inte bara gå därifrån.
Hembiträdets hemlighet är en bok som leker med tillit. Med makt. Med skuld. Och återigen sitter jag där och ifrågasätter allt och alla. McFadden är skicklig på att få mig att känna mig trygg, bara för att sekunden senare dra undan mattan under mig. McFadden använder vår egen fantasi för att göra jobbet. Det är klaustrofobiskt, obekvämt och omöjligt att lägga ifrån sig.
Hembiträdet ser dig
Den tredje boken, Hembiträdet ser dig, är på många sätt seriens mörkaste. Den mest psykologiska. Vid första anblick har Millie fått sitt lyckliga slut, men McFadden är inte intresserad av lyckliga slut. Den här boken handlar mindre om chockerande vändningar och mer om konsekvenser. Här finns en mer uttalad paranoia, en känsla av att aldrig vara ensam, aldrig vara säker. Och den påminner oss om att vissa val följer med oss, oavsett hur långt bort vi flyttar.
Det jag uppskattar mest är hur McFadden fortsätter att utveckla Millie utan att förlora det som gjorde henne så fascinerande från början. Och jag gillar det inte alltid, men jag är investerad och engagerad i hennes liv. Ständigt omvärderar jag min relation till henne. Jag hejar på Millie och jag ifrågasätter henne. Jag försvarar henne, men ibland ryggar jag också tillbaka. Och det är exakt därför det här fungerar.
Hembiträdet ser dig är inte bara en fortsättning, utan en värdig avslutning som knyter ihop serien på ett sätt som både känns tillfredsställande och djupt oroande.
Slutsats
Efter att ha läst Hembiträdet, Hembiträdets hemlighet och Hembiträdet ser dig kan jag säga att böckerna är några av de mest beroendeframkallande jag har läst. Och de har dröjt sig kvar långt efter att de har blivit utlästa. På näthinnan och i varenda nerv. De är fängslande, intensiva, mörka och övertygande thrillers. Obehaget är genomgående, karaktärerna komplexa och vändningarna är så välplacerade att jag gång på gång tappar fotfästet.
Det är sällsynt att en serie håller spänningen vid liv hela vägen, utan att tappa tempo eller intensitet, men McFadden lyckas verkligen. Hon skriver inte för att behaga, utan för att skapa reaktioner. För att sätta läsaren i obekväma situationer. Och efter att ha läst alla tre böckerna känns det som att tiden delas i ett före och ett efter. Och jag kommer aldrig att bli mig själv lik…
Om du gillar Colleen Hoovers thriller Verity, är Freida McFaddens serie Hembiträdet en serie värd att spana in. Eller spana in filmatiseringen av första boken som kommer i januari. Det kommer jag att göra!