Öm, ärlig men något ojämn i tempo!
Mitt första val av de nominerade böckerna i kategorin Årets Svenska Fackbok blev Stinas bästa vän av Göran Greider. Det är en bok som jag inte hade hört talas om innan jag blev August-ambassadör. Men som jag nu är glad att jag fick chansen att läsa.
Alla som någon gång har älskat ett djur vet hur märkligt stark den kärleken är. Den smyger sig på en, ofta lite oväntat. Från början tror man kanske att det bara är ett djur. Men så märker man plötsligt att den lilla varelsen har blivit familj; en trygg punkt i tillvaron. För mig var det Zooey, vår lilla katt. Innan henne såg jag mig inte som en kattmänniska. Inte heller trodde jag att en katt kunde vara någon som höll ihop mig när jag föll samman. Zooey gav mig ett syfte; att vara kattmamma. Och när hon lämnade oss i februari kändes det som att en bit av mitt hem, min trygghet och mitt hjärta följde med henne. Det är kanske därför Göran Greiders bok Stinas bästa vän träffar mig så starkt.
Stinas bästa vän: Handlingen i korta drag
Stinas bästa vän börjar i att Göran Greider inte ville ha en hund. Han tyckte att det räckte med en katt. Men efter att hans fru i ett svagt ögonblick lovade dottern Ellen en hundvalp fick han ge sig. In i hans liv kom Stina. Där Göran var; där var Stina. De blev oskiljaktiga. De tolkade varandras kroppsspråk och känsloyttringar med precision och kärlek. Med tiden framstod det som en självklarhet. Stina var Görans bästa vän och han hennes. Och när Stina, efter 14 år dog, blev förlusten stor och sorgen tung.
Med hjälp av litteratur och forskning undersöker Göran Greider hur mänskligheten har vuxit ihop med hunden och varför den här relationen är så viktig. Han drar historiska och filosofiska linjer och söker förståelsen för hund-människa-bandet. I denna stora lilla bok har Greider kommit märkbart nära sin egen hund Sina; och genom det också funnit ett slags gemensamt svar på frågan: Varför älskar vi våra hundar?
Stinas bästa vän: Min läsupplevelse
I Sinas bästa vän beskriver Greider hur han egentligen inte var en hundmännniska innan Stina kom in i hans liv. I hans beskrivningar hur vardagen förändras i ett djurs närvaro kan jag se mig själv. Och när han skriver om hur Stina var ett stöd och en vän, känner jag igen mig. Och det jag uppskattar med boken är hur Greider låter en enkel, varm berättelse växa till något större. Han skriver inte bara om sin relation till Sina, utan undersöker varför djur i allmänhet och hundar i synnerhet betyder så mycket för oss människor. Han reflekterar kring anknytning, beroende, trygghet och hur djur genom tiderna har varit våra följeslagare; i arbetet, hemmet och i sorgen.
Texten är vardaglig och öm, men samtidigt filosofisk. Men i det här finns också en sorg som jag också känner igen mig i. Den där ofrånkomliga slutpunkten. Sällskapet som inte varar för evigt. När Stina dör förändras tonen i boken. När jag läser de partierna, rinner tårarna och jag återupplever dagarna efter att Zooey lämnade oss. Hur jag lyssnade efter tassar mot parkettgolvet och hur jag instinktivt letade efter henne på platser där hon brukade sova. Det är en vacker stund jag delar med Greider. Han skriver med en ärlighet som känns, en närvaro som gör att jag både ler åt Stinas upptåg och känner sorgen skölja över mig när hon längre inte finns där.
Samtidigt finns det delar i boken som skaver lite. Ibland tycker jag att Greider fastnar i sidospår om samhälle, klass och kostnader. Här blir också tonen något moraliserande. Det är visserligen viktiga perspektiv, men tempot bryts och jag kommer på mig själv med att längta till partierna som handlar om Stina. Trots dessa sidospår är det en bok som stannar kvar. Den påminner mig om att kärleken till ett djur inte är liten, och att sorgen när man förlorar det inte heller är det.
Slutsats
Stinas bästa vän är en varm, personlig och eftertänksam hyllning till en hund som kom att förändra en människas liv i grunden. Genom en lågmäld men varm berättarton skildrar Greider hur Stina blir både en vän och ett stöd i vardagen, och hur hennes närvaro formar nya rutiner och ett djupare lugn. Samtidigt placerar han berättelsen i ett större sammanhang, där frågor om människans relation till djur och djurens roll i samhället genom tiderna får ta plats. Förstår jag varför den är nominerad till Augustpriset? Nja?! Men mysig är den!