Vintergömman – Caroline Twamley

Stämningsfull, vacker men stundtals frustrerande!

Det finns något visst med att krypa upp i soffan när vintermörkret faller och försvinna in i en annan värld. En värld av snötyngda granar och dolda hemligheter. Caroline Twamleys senaste roman, Vintergömman, en av böckerna i Serafs julbox för 2025, lovade precis den där blandningen av mys och mystik som jag brukar älska. Men efter att ha slagit igen boken landar jag i en kluven känsla. Låt mig berätta hur jag tänker.

Vintergömman: Handlingen i korta drag

I Vintergömman möter vi Elizabeth. Hon har tillbringat år med att sätta alla andras behov före sina egna, men till slut brister det. Hon lämnar maken Mats och deras lägenhet i staden för att söka ensamhet i familjens ödsliga sommarhus mitt i den halländska skogen. Med sig har hon bara hunden Lilly, som hon egentligen mest tycker är i vägen.

Men tystnaden i skogen blir snabbt överväldigande. Snart möter hon dock Gun, en äldre kvinna med ett varmt hjärta och en frys som alltid är full av bullar. De två kvinnorna börjar bygga en försiktig vänskap. Gun berättar om en gammal tradition från sin barndom; ”Vintergömman” och om sin syster som hon har tappat kontakten med.

När Elizabeth av en slump träffar Guns förlorade syster växer en idé fram. I hemlighet ska hon försöka hjälpa väninnan att återknyta banden till det förflutna.

Vintergömman: Min läsupplevelse

Trots min kamp med Elizabeth (mer om det snart) så finns det saker som jag fullkomligt avgudar. Miljöskildringarna är en klass för sig. Det går inte att komma ifrån att Caroline Twamley är en mästare på att skapa stämning. Hon skriver om den svenska vintern så att jag nästan kan känna hur tårna domnar bort och hur det varma teet värmer i magen. Den halländska skogen blir nästan som en egen karaktär i boken; vacker, isolerad och fylld av ekon från förr. Jag trivs och har ingenting emot att byta det gråa vädret mot den knastrande snön och den bitande kylan i boken. Det är sådär krispigt, tyst och vackert att det gör ont. Och så har vi hunden Lilly som tillför värme och närvaro, som kontrast till kylan. Synd bara att hennes matte är en ragata… mer om det snart.

Bokens verkliga hjärta, för mig, ligger dock i relationen mellan Elizabeth och Gun. Här finns värme, humor och något genuint mänskligt. Gun är en karaktär jag önskar hade fått mer utrymme. Varje scen med henne tillförde något som Elizabeth själv saknade; värme, öppenhet och förståelse. Men vänskapen mellan dem kan jag inte klaga på. Utan den hade jag nog gett upp.

Om jag bara hade gått efter atmosfären i boken och de vackra beskrivningarna av systerskap, skulle den här boken ha varit en solklar femma. Men… jag ska vara ärlig. Jag kämpade verkligen med Elizabeth. För mig, som ni redan vet vid det här laget, är det viktigt att jag antingen kan relatera till huvudkaraktärerna eller åtminstone förstå deras drivkrafter. Men jag kan ingetdera med Elizabeth. Hennes sätt att hantera konflikter, eller snarare bristen på att hantera dem, gör mig frustrerad och jag ville bara skrika åt henne att växa upp. Det är såklart en smaksak, men när jag inte känner koppling till den person vars ögon jag ser världen genom, blir det svårt för mig att sugas in helt och hållet. Därför dras betyget ner något.

Slutsats

Vintergömman är perfekt som vinterläsning under en tjock filt, men för mig räckte det tyvärr inte hela vägen fram på grund av den ansträngda relationen jag fick till Elizabeth.