Provocerande, platt och frustrerande!
Jag har läst många böcker av Colleen Hoover och även om jag har haft en hatkärlek till dem vet jag hur de brukar kännas; intensiva, beroendeframkallande, emotionella, ibland problematiska men alltid svåra att lägga ifrån sig. Därför gick jag in i min läsning av Woman Down med en skräckblandad förtjusning.
Men redan efter några kapitel kände jag att någonting skavde i läsningen. Och när jag slog igen boken var jag inte bara besviken. Jag var förbannad. Så förbannad att jag inte kunde vänta med min recension! Så, here we go!
Woman Down: Handlingen i korta drag
I Woman Down följer vi Petra Rose, en framgångsrik författare som har hamnat i ett offentligt drev efter en filmatisering av hennes bok (känns det igen?). Karriären stannar av och skrivkrampen tar över. Hon har hållit sig borta från offentligheten i ett år och inte skrivit en ny bok på två år.
I ett sista försök att råda bot på skrivkrampen och rädda karriären flyr hon till en isolerad stuga vid en sjö. Där möter hon den mystiske och karismatiske polisen Nathaniel Saint. Han blir snart både hennes inspiration och besatthet. Plötsligt flödar orden igen och under deras gemensamma ”research” tänds ett begär som suddar ut gränserna mellan fantasi och verkligen.
Woman Down: Min läsupplevelse
Jag försöker verkligen hitta någonting att hålla fast vid i den här boken. Och visst, den är snabb- och lättläst. Det tog inte många timmar att ta sig igenom den eftersom den, på gott och ont, är en bladvändare. Och jag tycker egentligen det är kul med meta-berättelser; jag älskar när en bok vågar spegla sin egen tillkomst, men utförandet här är bara för slafsigt.
För mig fungerar boken inte. Ingenstans. Inte alls. Och jag ska nu försöka förklara varför.
Meta-berättelsen
I meta-berättelser går det inte att låta bli att läsa mellan raderna. Petra Rose är en romanceförfattare som hamnar i ett massivt mediedrev efter en filmatisering av en av hennes böcker. Hon känner sig missförstådd, attackerad och felciterad. Hon flyr till en stuga för att i lugn och ro försöka skriva och rädda sin karriär….
Hur mycket jag än försöker, kan jag inte låta bli att tänka på Collen Hoover själv och allt som hände kring filmatiseringen av Det slutar med oss. Skandalerna som staplades på varandra. Det faktum att hon, från sin Instagram (som var full av inlägg om och reklam för filmen), har raderat allt som hade med filmen att göra. Nej, Petras och CoHos situationer är inte identiska men Hoover blinkar hela tiden åt det hållet. Hon vill att jag ska se parallellerna och då gör jag det. Kanske för mycket. Mer än det kanske var tänkt… Jag börjar med att reflektera över namnen. Petra Rose (kan det vara en blinkning till Lilly Bloom) och Saint (måste helt klart vara en blinkning till den manliga skådespelaren som av vissa framställdes som just det; ett helgon). Sedan går det utför. Jag analyserar och dissikerar allt.
Karaktärerna/Relationen
För det första är det Petra. Jag känner inget annat än avsky för henne. Jag känner ingen empati, ingen nyfikenhet och ingen välvilja mot henne. Hon är platt och svårbegriplig. Hon säger att hon inte vill vara känd men gör allt för att få en bästsäljare… ja till och med att riskera sitt och sin familjs liv. Och eftersom det är en meta-berättelse kan jag inte låta bli att tänka på om detta gäller Hoover likväl. Är hon villig att göra allt för att rädda sin karriär? Vad som helst? Jag tänker på den senaste rubriken jag läste om författaren och skakar av mig tanken. Inte kan hon väl… Och det är det här jag ogillar främst med boken! Att den får mig att tro det värsta om folk. Till och med på den nivån att jag tror att de fejkar en sjukdom för att rädda sin karriär….
Sluta Amila. Tänk inte så. Tänk på… Relationen mellan Petra och Saint?! Ja, för den lugnar ner mig… NOT.
Den gjorde mig så obekväm och förbannad att jag ville slänga ut boken genom fönstret. Men eftersom det var en lånebok kändes det inte rätt. Och Malin (vår bibliotekarie) skulle aldrig förlåta mig för det. Saints beteende går över gränsen gång på gång, och ändå romantiseras det. Jag väntade på att Hoover/Rose skulle problematisera hans beteende, men istället kändes det som att det var något jag skulle acceptera. Även om Petra tycker att Saint är problematisk gör hon aldrig några aktiva val för att avsluta sin relation till honom. Nej, hon är villig att göra vad som helst för sin bästsäljare…
Teman
Tematiskt försöker boken säga något om berömmelse, cancel kultur och priset man får betala för sin kreativitet, men jag upplevde det mest som förenklat och självmedvetet snarare än insiktsfullt. Det kändes som att Hoover snarare försvarade sig själv, än ifrågasatte och analyserade situationen.
Här hade Colleen Hoover behövt vara både självkritisk och brutalt ärlig, men hon är inget av det. Som hon skriver är hennes svar ”väl inövade”. Hoover öppnar dörrar som hon inte vågar gå igenom, ställer frågor hon inte vill besvara och antyder paralleller hon inte vill analysera. Och jag hatar det. Jag hatar att det inte finns nyanser, djup och självinsikt. Och jag hatar den person jag hade blivit efter att ha läst den här romanen!
Slutsats
Jag vet att Woman Down kommer att hitta sin läsare, precis som alla Colleen Hoover böcker gör. Någon som älskar, tokhyllar och romantiserar den. Men jag är inte den läsaren. Jag hatar den!
Härmed skulle jag vilja påstå att min relation till Collen Hoover tar slut, men fan, jag vet bättre… Jag är besatt av att min hatkärlek till hennes verk och då jag har tre olästa böcker av henne här hemma, kommer jag att behöva läsa dem innan jag kan avsluta relationen helt och hållet. Så ni kan lika gärna kalla mig Petra Rose, framöver. Hon som tycker att denna relation är problematisk men ändå aldrig gör några aktiva val för att avsluta den!
Vart jag vill komma med min ”recension” vet jag inte. Så jag ska sluta prata nu. Tack för mig, hej!