Allt vi försöker dölja – Lucy Score

Förutsägbar, platt och full av kvinnohat!

Lucy Scores serie om det lilla samhället Knockemout är kanske en av de mest återkommande i mitt flöde. Böckerna med blommor på i ljusblått, rosa och lila. Sockersöta. Drömmande och oskyldiga. Men efter att ha läst Allt vi aldrig kom över, boken med det ljusblåa omslaget, vet jag att skenet bedrar. Efter att ha läst Allt vi aldrig kom över trodde jag att jag var färdig med Lucy Score. Men när Printz överraskade mig med, Allt vi försöker dölja, den andra delen i serien kände jag att jag var tvungen att läsa den. Kunde detta rosa omslag med liljekonvaljer på överraska mig?!

Allt vi försöker dölja: Handlingen i korta drag

I Allt vi försöker dölja följer vi polischefen Nash Morgan efter händelserna i Allt vi aldrig kom över. Han är känd som den buttre Knox Morgans mycket mer sympatiske bror och går under namnet Herr Rättrådig i den lilla staden Knockemout. Men efter att han nästan miste livet i jobbet har hans vanligtvis hoppfulla syn på tillvaron förbytts. Nu är hans dagar kantande av panikattacker och nätter fyllda av mardrömmar.

Han isolerar sig alltmer från omgivningen, tills den snygga och smarta Lina Solavita flyttar in i grannhuset. I hennes närhet försvinner både panikattackerna och mardrömmarna. Tillsammans med henne och Lycka (hunden som de hittar och tar hand om) kan han se en framtid. Men med en brottsling på fri fot, har han verkligen inte tid att få känslor för någon.

Lina har dock egna hemligheter, och så snart hon fått det hon vill ha planerar hon lämna Knockemout för gott. Men den lilla staden har ett sätt att komma under huden på även den mest inbitna ensamvargen. Och innan hon vet ordet av sitter hon fast i hundpassning, bröllopsplanering och känslor som hon inte har känt innan. Dessutom trivs hon med att lyssna på en snygg men vilsen polischefs dilemman, för då behöver hon inte fokusera på sina egna… Som exempelvis vetskapen om att Nash aldrig kommer att förlåta henne när han inser den verkliga anledningen till att hon dykt upp i stan.

Allt vi försökte dölja: Min läsupplevelse

Som jag skrev inledningsvis hade jag från början inte tänkt fortsätta på denna serie, då jag mådde psykiskt dåligt efter att ha läst första boken. Kanske har jag blivit mer kräsen med åren?! Men när jag får ett recensionsexemplar, ler jag och läser. Som sagt; den kanske skulle överraska då den följer andra karaktärer? Och ska jag vara helt ärlig, blev jag ganska nyfiken…. den är ju så fin…

Men kort och gott; Allt vi försöker dölja är i stort sett samma bok som Allt vi aldrig kom över, men med det faktum att den följer Nash och Lina, istället för Naomi och Knox. Och det är tyvärr fortfarande inte bok för mig. Det är många gånger under läsningens gång som jag tänker att jag ska kasta in handduken, men eftersom jag har svårt för att DNF:a böcker läser jag troget vidare. Nu när jag sitter och skriver har jag så många tankar och åsikter om denna bok, men ingen av dem är bra. Och jag borde kanske nöja mig med det. Men, nä, vad är det roliga i det?!

Istället kommer jag, precis som med dess föregångare, att bryta ner Allt vi försöker dölja, problem för problem. Och kanske lyckas jag med denna recension slå längden på recensionen av Allt vi aldrig kom över. Du som inte orkar läsa mer eller kanske är rädd för någon spoiler; kan sluta läsa här.

Problem 1: Karaktärerna

Vi är tillbaka på Knockemout där alla är mystiskt rika och vackra. Med undantag för de onda. De onda ogillar vi. Ja, i allmänhet är karaktärerna i Allt vi försöker dölja precis som i dess föregångare väldigt endimensionella, platta och stereotypa. I min naivitet trodde jag att Score kanske skulle ge sina karaktärer lite mer djup och låta dem utvecklas nu när vi mäter dem igen, men de är tyvärr precis lika platta och ointressanta som de var i första boken. Men låt gå för det. Det jag dock inte kan förlåta är:

  1. Karaktärernas beteenden i relation till deras ålder. Majoriteten av karaktärerna i boken är runt 40 år eller äldre, men de agerar som tonåringar. Och då menar jag inte gymnasieungdomar utan jobbiga högstadieungdomar. Ungdomar som inte vet vad de vill eller vilka de vill vara. Ungdomar som testar gränser och lider av att de inte har vuxna förebilder. Titta bara på Knox och Nash som slåss varje gång de ses, eller på kvinnorna som beter sig som fjortisar varje gång de är i grupp. Jag. Får. Fan. Panik. 
  2. Hur Lucy har valt att porträttera kvinnor och män. Eller framförallt män. De är giftiga och osmakliga i den här boken. De använder ständigt termer som ”min kvinna”, ”älskling”, ”ängel”, ”baby”, ”cupcake” och “tusenskönan” för att uttrycka sin “kärlek”. Problemet är att de börjar använda dessa termer cirka fem minuter efter att ha träffat en kvinna och för mig visar det inte annat än att männen uttrycker ett underförstått ägande över kvinnorna och därför anser sig ha rätt att tillrättavisa dem genom hela boken. Mycket märkligt…

I den här boken är det Nash och Lina som är våra huvudkaraktärer och tror mig, jag har några problem med, i synnerhet, dem också.

Lina

Vem är Lina egentligen? Hon är ett ex till Knox och någon som han, helt plötsligt, verkar bry sig jättemycket om. Men i första boken, som handlade om just Knox, nämndes inte Lina förrän hon dök upp i slutet av boken, lite som gubben i lådan. Då fick vi veta att hon är ett viktigt ex, men inte tillräckligt viktig för att Knox ska ha introducerat oss för henne innan hon dök upp och inte heller för att Knox bror Nash ska ha lärt känna henne under tiden som de dejtade…

I den här boken är alltså Lina en av våra huvudpersoner och det vi får veta om henne är att hon är Knox, fast i kvinnlig kropp och i höga stilettklackar. Hon pratar inte om känslor, skäms för att gråta och får nästintill allergiska utslag av fysisk beröring (om det inte är sex vill säga, det har hon ingenting emot). Hon umgås inte med kvinnor, stöter bort alla och kan inte tillaga frukost (trots att hon nästan är 40 år). Allt detta är på grund av ett trauma som hon upplevde under en fotbollsmatch när hon var ung. Traumat som nu definierar henne och hennes liv.

Jag såg fram emot att bekanta mig med Lina som vid första anblick verkade ganska cool, men ju mer jag lärde känna henne desto mindre gillade jag henne. Såväl hennes resonemang och ageranden i de flesta situationer är väldigt tveksamma och osannolika, vilket gör henne, enligt mig till en mindre trovärdig karaktär.

Nash

När det kommer till bokens andra huvudkaraktär, Nash, saknar jag ord. Ord för att beskriva vilken vidrig karaktär detta är. Herr Rättrådig?! På. Riktigt. Han gick från att i första boken verka vara lite mer sympatisk än sin bror till att få mig att vilja slå honom. Och jag hatar våld!

Nash genomgår en identitetskris deluxe i den här boken. Han är fan mer splittrad än Raskolnikov i Brott och straff, och då är det illa. Han blir en riktig vidrig alfahanne som slår sig själv för bröstet och rättfärdigar allting med att han är Herr Rättrådig och stadens hjälte. 

Visst, Score försöker kanske ge honom ett djup genom de återkommande ångestattackerna men hon låter honom aldrig bearbeta sina problem. Hon försöker inte ens få honom att bli bättre på egen hand. Aldrig under bokens gång tillåts han att reflektera över sitt beteende. Istället låter Score honom bli beroende av Lina, vilket leder till en ohälsosam relation. Att låta Nash använda Lina som något slags magiskt botemedel mot sin depression är dumt, orealistiskt och faktiskt jävligt problematiskt, vilket leder mig till bokens andra problem. 

Problem 2: Kärleksrelationen mellan Nash och Lina

Redan i första boken förstod jag att det skulle bli Nash och Lina. Varför Score då behöver en hel bok till deras relation vet jag inte. Det är inte så att hon överraskar oss, eller utvecklar något, snarare är allting väldigt förutsägbart och enligt min mening ganska tråkigt. De “problem” som Nash och Lina möter på vägen är egentligen inte problem. Inte sådana som skulle kunna rubba en riktig relation. Men eftersom Nash och Linas inte känner varandra och eftersom deras relation endast grundar sig på lust, blir varje liten oenighet förödande. 

Som exempelvis när Nash får reda på att Lina, tjejen som han precis har träffat, (med rätta) inte har avslöjat konfidentiella delar av sitt jobb för honom… I den scenen blir Nash förbannad och hotar att avslöja henne för hela staden. Han hotar att släpa ut henne till polisstationen, naken om så behövs, om hon inte berättar vad hon arbetar med. Sedan när hon berättar det är han överbeskyddande och förbjuder henne att göra sitt jobb för att han anser att det är för farligt. Alltså va? Är detta ens en rimlig reaktion…

Nä, alltså nej. Sammantaget tycker jag att deras “förhållande” är väldigt omoget och jag känner verkligen inte kärleken mellan dem. Men ja, detta är en bok och i böcker är allting möjligt… som att dessa två får ett lyckligt slut.

Problem 3: Handlingen

Den här boken är 558 sidor och med tanke på att fabeln i stort sett är densamma som i föregående bok, kan jag säga att Allt vi försöker dölja är 558 sidor för lång. Om ni inte tror mig, läs fabeln nedan så förstår ni. Men det kan finnas någon spoiler så läs på egen risk.

I en liten stad där alla känner alla, dyker plötsligt en okänd kvinna upp. Ingen vet varför men alla gillar henne med en gång. Hon är i denna lilla stad på genomresa, men efter några dagar förälskar hon sig i såväl den lilla staden, som sin granne, eller om det är hans rumpa?! Han kan kallar henne ”Ängeln” och drömmer om ett ”för alltid” med henne. De har sex, men hon vill inte ha något seriöst. Eller vill hon det? Jo, hon inser att hon vill ha honom, men då ändrar han sig och gör slut med henne.. Det gör henne så förkrossad att hon gråter, men inte så att någon ser. Sedan blir hon kidnappad och grannen som också är polis räddar henne. Mitt i den mest intensiva scenen i boken inser han hur kär han är och friar till henne. De överlever och sedan lyckliga i alla sina dagar. 

Känner ni inte igen det?! Dessutom återkommer den jäkla hajveckan på Honky Tonk. Den var inte kul i första boken och den är absolut inte kul nu. Jag förstår liksom inte om det är tänkt som ett skämt, eller om Score tror att det är en hyllning men tillsammans med annat i boken stärker det bara mina misstankar om att Score egentligen är en man. En man som hatar kvinnor. 

Problem 4: Språket och dialogerna…

Det jag kan ge Allt vi försöker dölja är att den är lättläst och flyter på utan smärre språkliga bekymmer. Men den vinner inte poäng för språklig innovation direkt och Lucy Scores berättarförmåga har tyvärr inte förbättrats sedan förra boken. Hennes metaforer är fortfarande platta och hennes dialoger är melodramatiska och löjliga. Återigen undrar jag vilken värld författaren lever i? Ingen pratar eller agerar så här! Ingen vuxen i alla fall. 

Och jag tror att det enda sättet att ta sig igenom dessa böcker med värdet i behåll är att antingen tänka på dem som satir eller tänka sig att de faktiskt är skrivna av en 15-åring som tror att det är så här vuxna pratar och agerar. Det är det jag ska göra när jag läser bok tre. För ja, nu när jag har läst två böcker i serien kan jag lika gärna läsa bok tre. Den om Sloane och Lucian. Men jag hoppas innerligt att det inte blir något mellan dem, att de inser att de är för olika och att det finns en anledning till att de inte höll ihop första gången… Men känner jag Score rätt blir det SCORE för dem…

Slutsats

Allt vi försöker dölja är en bok som inte nödvändigtvis behövde skrivas. Framförallt när ingenting nytt fanns att säga. Och efter att ha läst den och skrivit ner mina tankar om den, inser jag att det enda jag tycker om med den är omslaget och Lycka. Hade jag inte varit så kräsen och analytisk när det kommer till mina böcker, hade jag säkert tyckt att den är helt okej, men nu vill jag ha mer av de böcker jag läser. Speciellt sådana som har 4.07 i snittbetyg på Goodreads…

Lämna en kommentar