Tredje gången gillt?!
Efter att ha sågat Allt vi försöker dölja och Allt vi aldrig kom över av Lucy Score, svor jag dyrt och heligt att aldrig mer återvända till Knockemout. Jag var färdig. Done. Finito. Men här är vi igen. Kan det vara tredje gången gillt eller? Third time in Knockemout is a charm, eller?
Tack Printz för att ni matar mitt dåliga omdöme.
Förutsägbar, platt och full av kvinnohat!
Lucy Scores serie om det lilla samhället Knockemout är kanske en av de mest återkommande i mitt flöde. Böckerna med blommor på i ljusblått, rosa och lila. Sockersöta. Drömmande och oskyldiga. Men efter att ha läst Allt vi aldrig kom över, boken med det ljusblåa omslaget, vet jag att skenet bedrar. Efter att ha läst Allt vi aldrig kom över trodde jag att jag var färdig med Lucy Score. Men när Printz överraskade mig med, Allt vi försöker dölja, den andra delen i serien kände jag att jag var tvungen att läsa den. Kunde detta rosa omslag med liljekonvaljer på överraska mig?!
Nej, nej och nej!
En bok som alltid dyker upp på bokstagram är Lucy Scores Things we never got over. Och varje gång den dyker upp i mitt flöde blir jag lycklig. Det vackra omslaget med den ljusa blåa färgen och tusenskönorna gör att den skriker ungdomlig kärlek, oskuld och sommarförälskelse. Den skriker till mig, eller den snarare sjunger en vacker kärleksvisa till mig.
När jag såg att Printz skulle släppa den på svenska, visste jag att jag behövde den för att min lycka skulle bli fullständig. Men så fort jag började läsa Allt vi aldrig kom över visste jag att jag hade blivit lurad…