Vemodig, nostalgisk och tung!
Idag släpps Emma Straubs roman This Time Tomorrow, på svenska med titeln När vi möts igen och tack vare Bookmark Förlag hade jag nöjet att läsa boken innan. Tack till finaste Isabelle som kompisläste och diskuterade boken med mig. Jag behövde verkligen någon att ventilera boken med.
När vi möts igen: Handlingen i korta drag
Emma Straubs roman När vi möts igen hyllar New York och utforskar kärleken mellan en far och en dotter. Det är svårt att säga mycket om den utan att förstöra delar av historien, men jag gör ett försök.
I början av boken får vi träffa den infödda New Yorker-tjejen Alice som närmar sig sin 40-årsdag. Hon kan konstatera att livet är helt okej. Hon trivs lite lagom på jobbet, med sin lägenhet och sina relationer. Men hennes pappa är allvarligt sjuk och hon kan inte låta bli att fundera om livet hade kunnat ha blivit annorlunda. Både för henne och hennes far.
Sin 40-års dag tillbringar Alice först med sin barndomsvän, Sam, och sedan ensam på en bar. Där dricker hon lite för mycket och avslutar natten med att besöka sitt barndomshem. När hon vaknar dagen efter upptäcker hon, till sin stora förvåning, att hon inte är 40 år, utan 16. Hennes far, Leonard, ligger inte inför döden utan är i toppen av sitt liv, ung och livfull på sätt som hon inte mindes eller uppskattade när hon var 16. Med sitt 40-åriga medvetande får nu Alice en ny chans att umgås med sin pappa och kanske hjälpa honom (och sig själv) att göra andra val.
Alice upptäcker också att hon kan resa fram och tillbaka mellan sin 16-årsdag och sedan framåt till sitt “nutida” liv. Men varje gång Alice reser framåt till 40-års ålder måste hon leva med konsekvenserna av de valen hon gjorde som 16-åring. Kan hon förändra allt eller är vissa saker i livet oundvikliga oavsett vilka val vi gör? Kan hon göra val som ger henne det perfekta livet? Och är perfekt ens nåbart?
När vi möts igen: Min läsupplevelse
När vi möts igen skiljer sig från så många andra liknande böcker då Alices fokus inte ligger på att hitta kärleken, eller på att fixa någon tidigare personlig katastrof. Istället ligger hennes fokus på att få umgås så mycket som möjligt med en döende förälder och att få återuppleva de små sakerna med honom som hon inte uppskattade när hon var ung. Det, tillsammans med vetskapen om att Emma Straub skrev denna roman samtidigt som hennes far låg inför döden, sätter en tung melodi på boken. Den här kärleken mellan en far och en dotter är samtidigt, också väldigt vackert. Men det är först efter halva boken som jag börjar förstå att de har ett särskilt och starkt band, vilket ruvar mig på det grandiosa känsloutbrottet. Jag ville ju ha det från start.
Och jag tror även att jag känner mig lite lurad. När jag börjar läsa, förväntar jag mig att läsa en humoristisk och lättsam bok, en riktig feelgood, då bokens baksida lovar mig det. Men istället möts jag av ett vemod och en förlamande känsla av sorg. När jag läser den känner jag ångest och har svårt att andas. Allt är tungt. Från de teman som Straub belyser. Teman som som föräldraskap, kärlek, död, vänskap, sorg, förlust, osäkerhet samt livets förgänglighet och oundvikliga natur. Till bokens lärdom; att vissa saker i livet är oundvikliga och att hoppet är det sista som överger oss. Att vi lever på hoppet.
Missförstå mig rätt nu, jag gillar bokens tyngd, men jag hade helt enkelt inte förväntat mig det. När jag dels slår igen boken, dels ser vad andra har skrivit om den, kan jag inte skaka av mig känslan om jag har missat något, då jag inte tycks ha läst samma bok som alla andra.
Slutsats
När vi möts igen är helt klart en läsvärd roman, men inte alls den feel-good som den marknadsförs som.