Segstartad, förutsägbar men åndå förkrossande!
Jag har sedan länge tänkt att jag ska läsa If he had been with me, men det var inte förrän den gavs ut på svenska av Mondial som jag faktiskt gav den en chans. Och som jag är glad att jag gjorde det. Om han hade varit med mig blev en riktigt stark läsupplevelse till slut. En riktig Amila-bok!
Om han hade varit med mig: Handlingen i korta drag
Om han hade varit med mig är en berättelse om Autumn och Finny. Två ungdomar som en gång var oskiljaktiga. De har alltid varit en del av varandras liv, som både grannar och bästa vänner. Deras mammor är bästa vänner och deras barndom är sammanflätad. Men under tonåren har de vuxit ifrån varandra. Finny blir den populära fotbollskillen som dejtar en hejarklacksledare, medan Autumn blir den självutnämnda outsidern med färgglatt hår och tiara. Trots att de rör sig i helt olika sfärer i skolan, finns det hela tiden ett subtilt band mellan dem. En osynlig tråd som binder samman dem och som aldrig riktigt har kapats.
I Om han hade varit med mig låter Nowlin mig som läsare bo i Autumns huvud tills jag börjar drömma i samma ton som hon. Boken berättas genom hennes blick. Vi följer Autumns tankar, minnen, osäkerhet, drömmar och vardag tillsammans med pojkvännen Jamie och bästa kompisen Sasha. Hon försöker förstå sin plats i världen och sin plats i Finnys liv. För även om livet pågår och de har har vuxit ifrån varandra, så finns hennes Finny hela tiden en rörelse i ögonvrån.
Om han hade varit med mig: Min läsupplevelse
Det finns böcker som man redan från början vet kommer att göra ont. Ändå väljer man att läsa dem, som om man vill testa gränsen för hur mycket hjärtat egentligen klarar. Om han hade varit med mig av Laura Nowlin är precis en sådan bok. Redan i första kapitlet får vi veta att den slutar sorgligt. Jag intalar mig själv att det är något bra; nu kan jag förbereda mig på att bli hjärtekrossad. Men innerst inne finns där ändå ett hopp. Ett litet naivt hopp om att Nowlin i sista stund ska ändra allt; rädda mig från sorgen och hela mitt hjärta. Så när det utlovade slutet sedan kommer är jag ändå inte redo.
Och kanske är det just det som gör att boken träffar mig så hårt. Eller är det de facto att den vågar vara … lågmäld. Inga stora gester, inga dramatiska kärleksdeklarationer. Bara subtila blickar, varsamma beröringar, fragment av minnen som tränger sig in när man minst anar det. Det är en bok om allt som inte händer. Om orden som aldrig sägs och om steg som aldrig tas. Om dörrar som hela tiden står på glänt, men som ändå ingen går igenom. Och visst blir jag frustrerad på Autumn ibland, eller snarare ofta. Jag vill skrika åt henne att göra eller säga något, men samtidigt har jag förståelse för att hon inte gör det.
Om han hade varit med mig är en lågmäld roman om vänskap, förlorade chanser, och den där eviga frågan; tänk om? Det är inte en bok som rusar fram. Den smyger sig fram och den känns. I varje liten del i min kropp. I varje nerv. Trots att jag vet hur den slutar innan den ens börjar, sitter jag i slutet med tårar i ögonen, tungt hjärta och en tyst men bubblande sorg. Det må ha tagit mig några timmar att läsa ut den, men det kommer ta en evighet att skaka av sig den.
Slutsats
Om han hade varit med mig är, som jag inledningsvis skrev, en riktig Amila-bok. Det är egentligen ingenting nytt med den och den är ganska seg i början, men slutet och känslan jag får när boken är utläst är ändå det som gör hela boken för mig. Även om våra val ibland gör ont, får vi inte glömma att livet är för skört för ”tänk-om”, att kärleken både kan vara vacker och outhärdlig, och att vissa berättelser stannar med oss länge. Om han hade varit med mig är en sådan berättelse. Jag kommer definitivt aldrig glömma den, istället kommer jag att bära med med mig den; som ett ärr.