Fascinerande, skarp och vass!
Mitt andra val av de nominerade böckerna i kategorin Årets Svenska Fackbok blev Statsministermordet av Hans-Gunnar Axberger. Mina förväntningar var inte höga, men tror jag att den kan vinna Augustpriset?
Pontus Hultén Den moderna konstens anförare – Claes Britton
Informationsrik, överraskande och ojämn!
Helt ärligt är jag lite off när det kommer till sex titlarna som är nominerade till Augustpriset i kategorin Årets Svenska fackbok. Jag hade inte ett enda rätt i mina gissningar på vilka som skulle bli nominerade. Men det gör det hela ännu mer spännande. Jag går blint in böckerna, men förhoppningsvis får jag ny syn på saker och ting efter att ha läst dem. Min första bok av de sex var den med flest sidor. De nästan 900 sidorna skrämde mig. Men nu är vi igång och först ut är alltså Claes Brittons Pontus Hultén Den moderna konstens anförare.
Inferno – August Strindberg
Förvirrande, obehaglig och genialisk!
I slutet av juli kände jag för att läsa en kort bok. Min tanke var att jag skulle hinna läsa ut den snabbt så att jag skulle hinna läsa ännu en innan månaden var slut och på så sätt ha läst nio böcker under månaden. Lotten föll på August Strindbergs Inferno. En bok på cirka 160 sidor. Den skulle jag kunna läsa ut på en dag. HA, det trodde jag…
Jenny – Jonas Gardell
Hjärtslitande, upprepande och viktig!
Jag minns när jag för första gången bekantade mig med Juha och Jenny. Det var en sommardag 2002. Jag slukades in i deras värld och kunde inte slita mig. Trots att handlingen utspelade sig under 1970-talet kändes det som det var min verklighet den skildrade. Min utsatthet. Sedan dess har vi hängt. Som en treenighet. Därför är det inte så konstigt att jag med jämna mellanrum tittar till dem. Nu föll lotten på Jenny.
Mina nio liv – Hanif Bali
Underfundig, tankeväckande och ojämn.
Det heter ju ”döm inte boken efter dess omslag”. När jag såg omslaget till Mina nio liv, blev jag sugen på att läsa den. Just för omslaget som flirtar med kattmänniskor. Men i ett annat andetag började jag tveka. Kan jag, som inte direkt är intresserad av politik, läsa en bok skriven av Hanif Bali, den kanske största vattendelaren inom svensk politik? Han som får motståndarna att morra och fräsa. Men ja, just därför bestämde jag mig för att ge den en chans. Jag ville veta vem Hanif Bali är och vad han har att säga.
Föreställningen om att en katt har nio liv är flera tusen år gammal och den finns i nästan alla kulturer. Det sägs att katten var en gudomlig varelse i det forntida Egypten och gav solguden Ra nio liv. Idag syftar dock kattens nio liv mest på att kattskrällen är otroligt svåra att ta kål på. Hur de än faller, landar de alltid på tassarna. Kanske är det just det som Hanif Bali syftar till i biografin Mina nio liv ? Att oavsett motgångar; landar han alltid på fötterna.
Ett jävla solsken – Fatima Bremmer
Extraordinär, kvick och rörande!
Innan Fatima Bremmers biografi hade jag aldrig hört talas om Ester Blenda Nordström. Det är skamligt då hon var kvinna före sin tid. Hon var kvick, rolig, modig, extraordinär och otroligt social. Ett riktigt jävla solsken, med andra ord! Men hur kom det sig egentligen att en sådan kvinna föll i glömska?
I kroppen min – Kristian Gidlund
Naken, smärtsam och dyster!
I kroppen min är en historia om Kristian Gidlunds två sista år i livet. Det är en samling av känslor; mörka, förtvivlande, stora, bångstyriga, små och hoppfulla känslor. Om du är ute efter en lättsam bok, ska du nog sluta läsa här!
Eufori – Elin Cullhed
Plågsam, vacker och dyster!
Som August-ambassadör 2021 får jag chansen att läsa och recensera de sex nominerade böckerna i kategorin; årets skönlitterära roman. Min tredje bok i kategorin blev Eufori av Elin Cullhed. Det är en roman om Sylvia Plath och en fantasi om hennes sista år i livet. Sylvia är precis fyllda 30 år och gift med sin stora kärlek Ted. Hon är mamma till Frieda och Nicholas samt en blommande författare. Men vad är det då som går så fel?
Allt jag inte kan säga – Emilie Pine
Hänsynslös och känslomässigt kall!
Förra hösten hade jag en kollega som kom in på mitt kontor och kvittrade att hon hade läst Emilie Pines roman Allt jag inte kan säga och att det var en roman som alla borde läsa. Jag skrev upp titeln på en rosa post-it. Länge funderade jag på att köpa den, men först på bokrean i år blev den min. Sedan dess har den suttit lite som på en piedestal i bokhyllan. När jag i somras fick frågan vilka av mina tbr-böcker som jag trodde skulle få 5 stjärnor, var jag helt övertygad om att den här boken var en av dem.