Jag kan än idag minnas första gången jag kom i kontakt med Jessica Schiefauer. Trots att det var genom en ungdomsbok var jag imponerad över hennes sätt att skriva och fånga känslor. Jag tyckte att När hundarna kommer var extra stark då jag minns mordet på John Hron väldigt tydligt. Men sedan skulle det dröja ganska många år innan jag fick kontakt med henne igen. Denna gång genom Tänkarens testamente som jag fick av Romanus och Selling.
Har du någonsin läst en bok där du känt att du måste duscha efteråt? Inte för att boken är dålig, utan för att atmosfären är så klibbig, kvävande och laddad att den liksom fastnar på huden? Så kände jag när jag slog igen Yael van der Woudens debutroman I minnens hus. Jag ska nu försöka att samla mina tankar om den.
Jag valde Kvinnorna på Weyward Cottage som bokklubbsbok för augusti, men jag ska vara ärlig med att säga att jag inte visste så mycket om den innan jag började läsa den. Det jag visste var att den var otroligt populär och att omslaget var slående vackert. Men föll insidan mig i smaken?
I Serafs Julbox för 2024 kom tre böcker. Tre väldigt olika böcker, men med en sak gemensam; värmen i kylan. Christina Schillers roman Greven och Guvernanten var en av böckerna i boxen…
Hittills har jag bara läst Rebecca Yarros storslagna berättelser som kombinerar romance med drakar. Och där har min läsupplevelse varit blandad. Så när jag slår upp Allt vi aldrig avslutade blir jag både häpen och glad. Tack Forum och Lovereads för att jag fick läsa.
När jag fick frågan av Wahlström & Widstrand om jag kunde tänka mig att läsa Anna Brynhildsens roman Vårt eget hala vatten tyckte jag att den lät intressant. Därför tackade jag ja. Sedan skulle det tyvärr dröja många månader innan jag faktiskt läste ut den. Men den som väntar på något gott…
I våras fick jag frågan från Albert Bonniers om jag kunde tänka mig att läsa Alice Winns debutroman In Memoriam. Efter att ha läst beskrivningen tyckte jag att det verkligen var en roman för mig, så jag tackade ja. Men vad tycker jag nu när jag har läst den?!
Det fina med att vara en del av bookstagram är alla fantastiska människor man träffar. En av dem första som jag träffade var Kristina Dowling. En sprudlande person som skiner lika starkt som solen. Snacka om att jag blev förvånad när hennes första bok fick titeln Eira Martel – Flickan av mörket?! Men ja, även solen har sina fläckar :). Jag har i två års tid velat läsa den, men det var inte förrän Eira Martell – Grimoarens hemlighet kom ut som jag faktiskt gav de båda böckerna en chans.
Sent, jag vet, men det heter ju bättre sent än aldrig. Och jag kan säga att jag är glad att jag väntade. Jag vet inte riktigt vad jag hade tagit mig till om jag hade läst första delen när den kom ut och sedan fått vänta TVÅ år innan fortsättningen. Nu läste jag del 2 direkt efter del 1 och jag är glad för det. Då böckerna är sammanlänkade har jag bestämt att min recension kommer att handla om Eira Martell 1 och 2.