Klaustrofobisk, mörk och oväntat rolig!
Alice Feeneys namn är nämligen ett namn som jag har snappat upp och hennes böcker har lockat mig. Men när jag såg Amandas recension av Daisy Darker kände jag att jag inte kunde vänta längre. Tack Modernista för att jag fick läsa den och på så sätt själv komma Alice Feeneys författarskap närmare. Vilken kvinna, hon fick mig till och med i denna recension att rimma.
Uppmuntrande, hjärtevärmande och levande!
Jessica Georges roman Maame har många likheter med Candice Carty Williams roman Queenie. Men där jag hade svårt för Queenie älskade jag Maame. Från början till slut. Tack Jennifer för att du ville kompisläsa med mig och tack Malin för att du reserverade den åt mig på bibblan.
Spretig, dyster och blek!
Terapeuten är bokklubbens bokval för juli. Då vi inte hade läst några thrillers tyckte vi att det var på tiden att ge den genren en chans. Alex Michaelides namn dök då upp och valet föll på Terapeuten. Det bådade gott då en av oss hade älskat Den tysta patienten och vi andra hade hört så mycket gott om den.
Brittisk, rapp och aningen förutsägbar!
När jag såg att Den Perfekta Pojkvännen skulle komma på svenska, visste jag att jag var tvungen att ha den. När fantastiska Tina sedan rekommenderade den i min #12challenge för i år kunde jag inte vänta längre. Jag var tvungen att se vad allt tjohej var om… Tack Bokförlaget Forum för att jag fick läsa!
Överraskande, långsam och något platt!
Återigen blev jag förälskad i en bok på grund av omslaget. Sedan jag började med bokstagram har jag spanat in Stacey Halls romaner Hittebarnet och Mrs England, just på grund av de vackra omslagen. När jag såg att Mrs England hade översatts på svenska kände jag att jag var tvungen att ha den. Tack Bokfabriken för att ni lät mig läsa den.
Julig, värmande och underfundig!
Jag har sedan barnsben älskat julfilmer. Det är något magiskt med att kunna sitta under en varm filt med en kopp varm choklad i handen samtidigt som den ena mysiga julfilmen efter den andra rullar på min skärm. Men nu inser jag att det finns ett scenario som kan vara snäppet bättre. Det när man ersätter julfilmer med julromaner istället. Min tredje och sista julroman för i år blev Sarah Morgans Kristallklara nätter i juletid. Tack Harper Collins för att jag fick läsa. Bilden har tyvärr ingenting med boken att göra, men jag tyckte att den var fin och jag hade ingen annan bild till den därför fick det fick bli såhär.
Mysig, förutsägbar och charmig.
Jag har sedan barnsben älskat julfilmer. Det är något magiskt med att kunna sitta under en varm filt med en kopp varm choklad i handen samtidigt som den ena mysiga julfilmen efter den andra rullar på min skärm. Men nu inser jag att det finns ett scenario som kan vara snäppet bättre. Det när man ersätter julfilmer med julromaner istället. Jag har sedan förra julen längtat efter att att få sätta tänderna i en riktigt smörig och sockersöt julroman och nu var det alltså dags. Det blev en sockerchock deluxe med Kate Hewitts roman Jul vid världens ände. Tack Piratförlaget för att jag fick äran att läsa denna charmiga, men aningen förutsägbara roman.
Gotisk, komplex och ryslig!
Bram Stoker lämnade onekligen ett arv efter sig när han skrev Dracula år 1897 och i det avseendet förtjänar romanen allt beröm som den har fått. Romanens inflytande på de moderna vampyrhistorierna i såväl romaner som filmer är omätlig. Men hur fungerar egentligen romanen i sig själv idag?
Vacker, magisk och varm!
Den bok som jag minns starkast från min barndom är Frances Hodgson Burnetts roman Den hemlighetsfulla trädgården (The Secret Garden). Det var den första boken som hittade vägen till mitt hjärta och den boken som har följt mig sedan dess. Oavsett hur många böcker jag än läste eller hur många världar jag än besökte, var det orden, bilderna och känslorna från The Secret Garden som jag ständigt sökte mig tillbaka till. Trots detta tog det 25 år innan jag vågade mig på att läsa den igen. Tror ni att mitt 36 åriga jag avnjöt den lika mycket som mitt 11 åriga jag?
Lång, onödig och påtvingad!
Jag minns dagen som igår. Dagen då jag läste ut Livet efter dig. Jag minns känslorna, men framförallt minns jag tårarna som rann nedanför mina kinder och brann mot min hud. Jojo Moyes hade krossat Louisas hjärta och därmed också mitt. När jag sedan upptäckte att det fanns en fortsättning tänkte jag att jag var tvungen att läsa den. Trots att jag var ganska tillfreds med hur första boken slutade, ville jag läsa om Louisas äventyr i Paris och följa henne när hon lever för båda sig själv och för Will.