Gripande, hopplös och skoningslös!
Det är med skräckblandad förtjusning som jag närmar mig Ett litet liv. Jag har skjutit på läsningen flera gånger. Men när en vecka i Montenegro närmade sig bestämde jag mig för att det kunde vara läge att ge den omtalade boken en chans. Och vad säger man?! Efter fem dagars intensivt läsande och drickande (dränkte bokens sorger i alkohol) slutförde jag boken; eller gjorde boken slut på mig?! Läs vidare och se….
Förutsägbar, platt och full av kvinnohat!
Lucy Scores serie om det lilla samhället Knockemout är kanske en av de mest återkommande i mitt flöde. Böckerna med blommor på i ljusblått, rosa och lila. Sockersöta. Drömmande och oskyldiga. Men efter att ha läst Allt vi aldrig kom över, boken med det ljusblåa omslaget, vet jag att skenet bedrar. Efter att ha läst Allt vi aldrig kom över trodde jag att jag var färdig med Lucy Score. Men när Printz överraskade mig med, Allt vi försöker dölja, den andra delen i serien kände jag att jag var tvungen att läsa den. Kunde detta rosa omslag med liljekonvaljer på överraska mig?!
Originell, bladvändare och stundtals lite osannolik!
Jag ska berätta något som kanske förvånar er, kanske gör det några av er rent av förbannade och kanske, mest troligt, är det ingen som bryr sig, men jag har inte läst Ulf Kvenslers omtalade och omtyckta thrillerroman Sarek. Därför kan jag inte jämföra Sarek med Brandmannen som alla andra tycks kunna. Men det kanske är bra?! Jag kunde blint gå in i Brandmannen när den kom som en överraskning från Ulf Kvensler och Albert Bonniers Förlag; utan förväntningar och förhoppningar…
Spännande, långsamt brinnande och något ojämn!
I höstas hörde Pia Kask av sig och frågade om jag ville läsa Den stumma sorgen. Hon berättade att hon hade skrivit den ihop med sin dotter och att det var första boken i serien Kalmardåden. Eftersom jag tyckte att både de facto att den utspelade sig i Kalmar och var skriven av en mor och en dotter lät spännande, tackade jag självklart ja… Att jag egentligen inte tycker om deckare; glömde jag visst bort…
Vacker, ärlig och personlig!
När jag skrev mitt examensarbete intervjuade jag ett gäng religionslärare, men det är en som etsade sig fast i minnet och som jag sedan dess har sett upp till. Niklas Mörnerud. Hans historia och hans livsfilosofi fångade mig och jag visste att jag ville bli som han när jag blev lärare. Inte visste jag då att jag 10 år senare skulle vara kollega med honom eller att jag ytterligare 4 år senare skulle läsa hans debutroman; Det du söker som han har skrivit tillsammans med fantastiska Anna Nord.
Det är med en stor fasa jag skriver några ord om deras bok. Jag vet med mig redan nu att oavsett vad jag skriver, kommer det inte vara tillräckligt bra nog för att beskriva mina upplevelser av Det du söker. Jag har skrivit och jag har skrivit om. Flera gånger om. Men ju mer tid jag lägger på min recension desto mer inser jag att den här boken inte kan beskrivas; den måste upplevas. Så slösa inte din tid med att läsa min recension; läs boken istället!
Platt, oengagerande och nonchalant!
Tidigt i 2023 fick jag hem Ulrika Ljunggrens roman Under en italiensk sol. Jag hade bara månaden innan läst Emma Hambergs Je m’appelle Agneta på samma tema och älskat den. Därför trodde jag att Ljunggrens bok också skulle tilltala mig men nä vi klickade inte alls… Tack Norstedts för att jag fick läsa!
Rå, hjärtskärande och tung!
Inför årets #12challenge, 12 böcker rekommenderade av 12 vänner ville jag se vad mina kollegor läste. De som ville rekommendera något fick göra det och en av två kollegor som tog uppgiften på allvar var Annelie. Hon hade under vintern läst Rum utan titel av Nina Hemmingsson och nu rekommenderade hon den vidare till mig. Tack Kaunitz-Olsson för att jag fick chansen att läsa.
Mörk, brutal och förbryllande!
I november förra året fick jag en förfrågan om jag ville läsa Jo Nesbøs senaste spänningsroman i serien om Harry Hole, Blodmåne. I januari fick jag hem den med en hälsning från självaste Jo Nesbø. Trots att det blev lite fel med mitt namn, var jag otroligt lycklig och började snart läsa den. Jag läste ut boken i februari i år men recensionen av den lät sig dröjas. Men den som väntar på något gott…
Rå, kuslig och fasansfull!
En av de första personerna som jag började följa när jag startade min bokstagram var Christina Öhman. Hon höll då på att skriva sin debutroman om kråkan, allas vår favoritkaraktär. I våras fick jag äntligen chansen att läsa den. Här kan du läsa recensionen. I oktober i år var det dags för Under mörk jord…
Träffande, gripande och smärtsam!
På bokmässan i år gick jag förbi Frida Boisen och jag minns att jag tänkte: Wow vilken Power-kvinna! Minuten senare mötte mina trötta ögon Tilda Boisens glittrande ögon och jag tänkte: WOW, Frida får akta sig. Tilda är här för att ta över världen! Då hade jag inte läst deras gemensamma bok Aldrig släppa taget, så jag vågade mig aldrig på att prata med dem. Men tack vare Book Mark fick jag chansen att, efter bokmässan, läsa boken och jag kan redan nu säga att den krossade mitt hjärta.