Rött, vitt och kungligt blått – Casey McQuiston

Förutsägbar, obekväm och smörig!

Rött, vitt och kungligt blått har utsetts till 2020-års bästa ”romance” och debut. Den har hyllats överallt och varit på min TBR länge. I teorin är det en Amila-bok, men i praktiken fungerar den inte. Läs vidare för att ta reda på varför…

Rött, vitt och kungligt blått: Handlingen i korta drag

Rött, vitt och kungligt blått är en fiender-till-älskare historia om Alex Claremont-Diaz och Henry. Alex är son till USA:s första kvinnliga president och Henry är prins av Wales, England. I en beskrivning av boken står det att dessa  är två ärkefiender som hamnar i ett bråk och måste ofrivilligt låtsas vara vänner tills stormen har blåst över. De utvecklar sin fejk-vänskap till riktig vänskap och snart till något mer.  Vid sidan av Alex finns hans syster June och deras bästa vän Nora. Vid sidan av Henry finns hans syster Bea och hans bästa vän Pez. Läsaren får ta del av gängets heta diskussioner, galna festkvällar och vardagsbestyr. Det är, förutom kärleksrelationen mellan Alex och Henry, även mycket fokus på presidentkampanjen och samarbetet mellan USA och Storbritannien.

Rött, vitt och kungligt blått: Min läsupplevelse

Jag vill så gärna stämma in i hyllningskören, men jag kan inte. Jag blev djupt besviken på den här boken. På baksidan av boken står det att Alex och Henry är ärkefiender. Men det är sådan hyperbol. Jag förstår inte vad rivaliteten består i, mer än Alex självgodhet. Enligt mig finns det ingen rivalitet mellan Alex och Henry och det stora bråket handlar främst om ett dumt misstag, vilket gör att jag känner mig lurad.

Det är dock inte det enda som stör mig. Efter att kungahuset och presidenten har tvingat Alex och Henry till en ofrivillig fejk-vänskap, utvecklar de sin relation och det går snabbt. Helt plötsligt skickar de snuskiga sms och mail till varandra. För mig blir det inte romantiskt, snarare smörigt och sexistiskt. Jag förstår inte heller språkbruket i boken och tänker att jag själv hade blivit väldigt förolämpad om någon skrev att hen längtade efter mitt könsorgan, men här är det tydligen ”romantik”. Okej, jag ska inte såga den romantiska delen helt, för ibland dyker små glimtar av något vackert i relationen, men det försvinner i ett smörigt överflöd.

När det gäller karaktärerna gör McQuiston ett försök att få dem runda och dynamiska. Hon lyckas väl någorlunda med Henry, men Alex förblir en självgod och egenkär jävel. De som faktiskt räddar handlingen är June, Nora, Bea och Pez. Varför kunde inte Bea och June ha en romans istället? Det hade varit något.  

Slutsats

Jag vill som sagt gilla den här boken, då idén med den är fantastisk fin, men utförandet håller inte.  McQuiston försöker att få den här boken att vara kvick och meningsfull, men ändå står ingenting ut. Allting är så förutsägbart. Fan. Det är synd! Jag kommer inte att rekommendera den vidare till någon, men jag är övertygad om att folk kommer att fortsätta läsa den och älska den ändå.

Lämna en kommentar

tre + 1 =