Extraordinär, kvick och rörande!
Innan Fatima Bremmers biografi hade jag aldrig hört talas om Ester Blenda Nordström. Det är skamligt då hon var kvinna före sin tid. Hon var kvick, rolig, modig, extraordinär och otroligt social. Ett riktigt jävla solsken, med andra ord! Men hur kom det sig egentligen att en sådan kvinna föll i glömska?
Hoppfull, överraskande och provocerande!
I förra veckan läste jag på Barometern om ett par i 25-års åldern som häktades för synnerligen grov misshandel av sitt eget spädbarn. Barnet har allvarliga skador och vårdas på sjukhus. Genast vred det sig i magen. Jag blev illamående, ledsen, förbannad och matt och jag hatade människor som jag inte ens känner för deras svaghet. Jag HATAR verkligen människor som skadar barn och djur. Oskyldiga små varelser som inte kan försvara sig. Kanske reagerar jag extra starkt på det då jag fortfarande går och tänker på Kia Hedmans debutroman Patient 43. Jag har inte kunnat släppa den sedan den slogs igen för åtta dagar sedan.
Naken, smärtsam och dyster!
I kroppen min är en historia om Kristian Gidlunds två sista år i livet. Det är en samling av känslor; mörka, förtvivlande, stora, bångstyriga, små och hoppfulla känslor. Om du är ute efter en lättsam bok, ska du nog sluta läsa här!
Udda, hjärtevärmande och upplyftande!
Fredrik Backman har gjort det igen. Han har fått mig att skratta rakt ut, fälla tårar av medlidande och igenkänning, känna med varenda karaktär, samt bli helt uppslukad i berättelsen och inte vilja släppa den. Jag vet inte hur han gör det, men han lyckas krossa mig totalt med sina verk för att sedan bygga upp mig igen, bit för bit.
Innerlig, avskalad och sympatisk!
Sara Ohlsson inleder sin debutroman Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan med orden: ”Jag inser att jag legat naken och tätt intill, varm och yrvaket glad. Och medan jag fnissat av hans kittlande andedräkt har han tänkt att han inte längre vill.”
Mörk, melankolisk och fängslande!
Min mamma har länge pratat om Karin Smirnoffs trilogi om Jana Kippo, så när lotten föll på Jag for ner till bror, alltså den första boken i serien var jag nog lite rädd. Jag var beredd på vad som kunde komma att vänta mig i form av språket. Men jag var inte beredd på vad upplevelsen skulle göra med mig och betyda för mig.