Den bok som jag minns starkast från min barndom är Frances Hodgson Burnetts roman Den hemlighetsfulla trädgården (The Secret Garden). Det var den första boken som hittade vägen till mitt hjärta och den boken som har följt mig sedan dess. Oavsett hur många böcker jag än läste eller hur många världar jag än besökte, var det orden, bilderna och känslorna från The Secret Garden som jag ständigt sökte mig tillbaka till. Trots detta tog det 25 år innan jag vågade mig på att läsa den igen. Tror ni att mitt 36 åriga jag avnjöt den lika mycket som mitt 11 åriga jag?
Elementens hjärta – Wilma Sjökvist
28 april 2022 fyllde Wilma Sjökvist debutroman Elementens hjärta ett år. För att fira det anordnade Wilma en tävling och jag vann! Ja det är sant! Det var en lycklig dag! Jag har under mitt år på bokstagram aldrig läst en negativ recension om den här fantastiskt vackra boken. Det bådade alltså gott. Nu med facit i hand inser jag att jag kanske inte var rätt läsare för den. Eller var det kanske vid fel tidpunkt jag läste den…
Harry Potter and the Chamber of secrets – J.K. Rowling
I år, 25 år efter att J.K. Rowling gav ut boken Harry Potter and the Philosopher’s stone och 15 år efter att jag läste den för första gången, har jag dock bestämt mig för att jag ska läsa ut serien om Harry Potter; pojken som överlevde… Min recension av den första boken hittar du här. Men nu är det dags att försöka få ner mina tankar om den andra boken i serien. Jag tackar fantastiska Karolina för att hon vill kompisläsa och diskutera den med mig!
Vi vänder vågorna – Vendela Vida
Vi vänder vågorna är en roman om vänskap, svek, fantasier och mystiska försvinnanden. Den handlar om livet och många av de problem som uppstår i tonåren: nyupptäckt sexualitet, en oförstående vuxenvärld, grupptryck, brutna vänskapsband, skvaller och identitetssökande. Vida för dig, som läsare, utan omsvep in i Eulabees värld, där ingenting längre är vad det brukade vara.
Giftmakerskan – Sarah Penner
VARNING för ännu en debutroman och ännu fler mord. Nu när jag sitter och skriver inser jag att april-månad har bjudit på många mord. Det förvånar mig då jag inte brukar tycka om den typen av böcker, men här är vi. Jag trodde heller aldrig att jag skulle beskriva en bok full av mord som vacker, men nu gör jag det och det beskyller jag Sarah Penner för. Hennes debutroman Giftmakerskan har inte bara en vacker utsida, utan dess insida är, om möjligt, ännu vackrare.
Dotter av jord – Ann-Catrin Mattsson
Inom mig strider två sidor mot varandra. Den ena sidan står för naivitet och oskuld. Den sidan älskar rosaskimrande och såpbubblande historier där hjältinnan går från ingenting till att bli namnet på allas rtaler där hjältinnan färdas mellan såväl tid som rum. Jag har alltid trott att den ena sidan måste övervinna den andra, men nu har jag förstått att de kan leva sida vid sida av varandra och samexistera i frid. Därför blir jag extra glad när jag hittar någonting som tillfredsställer de båda sidorna inom mig. Ett exempel på det är Ann-Catrin Mattssons debutroman Dotter av Jord. Här möts det bästa från de två sidorna; oskulden, spänningen, ungdomen, passionen, magin och hjältinnan som går från ingenting till att förändra världen.
Pappan och havet – Tove Jansson
I våras läste jag min fösta muminbok, Det osynliga barnet, och jag älskade den. Tidigare i höstas läste jag Kometen kommer; en sann Amila-bok och nu var tiden kommen för Pappan och havet.
Kometen kommer – Tove Jansson
Kometen kommer ses av många som den första boken i serien om Mumindalen eftersom den introducerar många av huvudkaraktärerna så som Snusmumriken och Snorkfröken. Det är en omarbetad version av Kometjakten som kom 1946. Handlingen i Kometen kommer är influerad av kriget och visar olika sätt att hantera faran på. Här finner ni min recension av Det osynliga barnet.
Det osynliga barnet – Tove Jansson
Det osynliga barnet är den sjunde boken i serien om Mumindalen. I den samlas nio korta berättelser från den fantastiska dalen.
Vindens skugga – Carlos Ruiz Zafón
Det är med en stor fasa jag skriver några ord om den här boken. Jag vet med mig redan nu att oavsett vad jag skriver, kommer det inte vara tillräckligt bra nog för att beskriva mina upplevelser av Carlos Ruiz Zafóns roman Vindens skugga. Det har tagit mig tre månader att samla mina tankar och jag kan säga att det inte har gått en dag utan att jag har tänkt på den. Jag trodde att Där kräftorna sjunger skulle förbli årets läsupplevelse, men den har fått en konkurrent i Vindens skugga. Båda har ett språk som bär läsaren igenom historien och som sätter färg på även det gråaste gråa. Båda innehåller ett persongalleri av olika livsöden och båda är stora epos om kärlek, våld och förtryck.